fredag 11 oktober 2013

Ledarskap, stabsarbete, vin till maten och det demokratiska underskottet

Det är få frågor som engagerar politiker och allmänhet lika mycket som "vin till maten" och arvoden. En fråga som nyligen var uppe i Söderhamns kommunfullmäktige var just "vin till maten"-frågan där det röstades kors och tvärs över partigänserna.

Min uppfattning är att mycket grundar sig i det bristande ledarskapet i kommunen där bristerna i stabsarbetet är en av de största orsakerna. Klara och tydliga regler samlade på ett lättåtkomligt sätt borde kunna förhindra såväl missbruk som missförstånd.

Att klart skilja på regler för politiker och anställda bör vara första steget. Anställdas löner och anställningsvillkor skall regleras i avtal mellan arbetsgivaren och de fackliga organisationerna. Min uppfattning är att kommunchefen med sin stab skall vara arbetsgivarens högsta representant och att förhandlingar dem emellan skall ske inom de ramar som politiken fastställer för varje mandatperiod.

Politiker är direkt eller indirekt folkvalda och skall sina egna regler som bör vara klara, tydliga och lätt tillgängliga för allmänheten att granska. Ett samlat, öppet och tillgängligt regelverk med en öppen redovisning av resor, konferens- och restaurangnotor, arvoden mm ger allmänheten en möjlighet att vart fjärde år utföra sin "förhandling" med politikerna genom att välja till eller välja bort de politiker som använder sitt förtroende på fel sätt.

Självklart skall politiker ut i landet och världen på studiebeök och konferenser och då ska man givetvis ha skälig ersättning för sin bortavaro. Full täckning för resa, boende och mat eller fullt traktamente med ev avdrag för sånt som tillhandahållits på annat sätt. Om det kan ingå ett eller par glas vin i den måltid som intas inom ramen för det traktamentsbelopp som dras av för en middag borde inte vara nån konstighet om resan är befogad vilket är tveksamt i många fall. Det t. ex. kan inte vara nödvändigt att förlägga interna strategidagar på konferenshotell utan koppling till studiebesök eller annat externt utbyte. Allt utöver traktamentsbeloppen skall naturligtvis betalas av den enskilde.

Vem vill ställa då upp som politiker? Och vem vill du ha som din företrädare i kommun och landsting? Själv fann jag det uteslutet att ställa upp i politiken med det yrke, de fritidsintressen och den familjesituation jag hade fram till min senare del i livet. Men när min arbetsplats lades ner fick jag möjligheten eller blev tvingad (beroende på hur man ser på det) att gå i förtidspension och blev tillfrågad att ställa upp på ett politiskt uppdrag och accepterade. Jag ser nu min tid i politiken som en form av värnplikt eller samhällsansvar men visst funderar jag rätt ofta varför man som pensionär binder upp sin kalender med möten var och varannan vecka.

Men ska det bara vara yrkespolitiker, pensionärer eller de som vill komma ifrån sina ordinarie arbetsuppgifter som ska vara våra företrädare? Fackliga ombudsmän, offentligt anställda, anställda på politiskt kopplade studieförbund är överrepresenterade som politiker. Hur skulle man kunna ha ett politiskt uppdrag om man dag- eller veckopendlar till sitt arbete? Hur kommer man tillbaks till politiken om man flyttar till annan ort mellan två val? Ett starkt tjänstemannastyre och allt för många "små" politiska uppdrag med mycket begränsat inflytande attraherar inte de bästa.  Får vi därför rätt människor som våra företrädare?  Frågorna är många och det demokratiska underskottet är stort och skrämmande. Men om vi fortsätter diskutera vin till maten istället för ledarskapet, organisationen och det demokratiska underskottet kommer inte mycket att hända.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar